Gertrud Sandquist

BLOMSTRINGSTID

En vacker majdag för nästan exakt 14 år sedan kom jag till Galleri F 15 på anställningsintervju. Det vackra gamla huset med sin kringbyggda gård och långa allé  låg i förnäm avskildhet med fönstren mot havet. Jag tänkte att detta skulle vara en väldigt fin plats att visa den mest intressanta samtidskonst som vi skulle kunna få tillgång till , med tonvikt på konst av nordiska och internationella konstnärer. Huset med dess väl proportionerade rum med spår av en svunnen storhetstid skulle kunna ge karaktär och atmosfär till vår tids uttryck. Jag tänkte mig en slags växelverkan mellan stora , väl genomarbetade utställningar som varade ett par månader så att folk hann att resa till galleriet, och ett mindre projektrum, med en snabbare puls, där nya utställningar avlöste varandra varje månad. I första hand tänkte jag att visa där unga, oprövade , framförallt norska konstnärer.  
Nu hade jag en så väldig tur att jag råkade komma just i början på den blomstringstid för ung norsk konst som 1990-talet har inneburit. Dessa unga konstnärer, de flesta i dag väl etablerade både på den nationella och internationella scenen, var lika nyfikna på sin samtid utanför Norge som 80-talets norska konstnärer. Men 90-talets konstnärer kunde i högre grad både vara lokala och internationella. Konstnärer som Hans Hamid Rasmussen, Anne Karin Furunes, Lars Ramberg, Jeanette Christensen, Line Waelgaard, Ole Jørgen Ness, Hege Nyborg , Vibeke Tandberg och många andra som idag sätter sin prägel på den norska konstscenen var då nyss utexaminerade från konstakademierna. Det var en ren fröjd för en ung kritiker och curator som mig att kunna gå från ateljé till ateljé och se all denna intressanta, dynamiska konst, som låg väl i framkant med vad som hände på motsvarande nivå internationellt. Projektrummet kunde alltså få en flygande start genom alla dessa fantastiska debututställningar.
Denna generation unga norska konstnärers konst kunde också upprätta en dialog med vad som visade på de stora utställningarna, trots att många av de konstnärer som visade sin konst där inte tidigare hade ställt ut i Norge. Den senare världsstjärnan Tony Oursler gjorde en viktig installation i utställningen Privat, 1993, och en annan idag mycket välkänd konstnär , Luc Tuymans visades för första gången i Norge i en stor måleriutställning året därpå. Några av de mest framträdande konstnärerna på den dåvarande nordiska konstscenen som Kristján Gudmundsson, Eva Löfdahl, Silja Rantanen, Nina Roos , Marianna Uutinen och Dan Wolgers visades tillsammans med de viktiga och väl etablerade norska konstnärerna Olav Christopher Jenssen och Per Maning. De i sin tur etablerade en dialog med konsthistoriskt viktiga konstnärer som Robert Mapplethorpe, Mary Kelly, Chris Burden och Jonathan Lasker. 
Den unge curatorn Åsmund Thorkildsen gjorde motsvarande arbete på Kunstnerenes Hus, Museet for Samtidskunst var nyöppnat och Astrup Fearnley museet öppnades hösten 1993. I tillägg till detta arbetade viktiga och ambitiösa privata gallerier i framförallt Oslo , men också på annat håll i landet.
 Det norska konstlivet slog upp dörrarna på vid gavel mot resten av världen. I denna större rörelse spelade Galleri F 15 sin roll. Att all denna nya konst ibland vållade häftig debatt är kanske inte så förvånande, sett så här i efterhand.  Jag är väldigt glad och tacksam över att ha varit närvarande i detta omtumlande och viktiga skede av norskt konstliv.

Gertrud Sandqvist